Talmino bakgrund

Det mörknade. Allteftersom solens strålar falnade luften fick luften en kallare ton. Männen runt lägerelden drog mantlarna tätare runt sig och en av dem lutade sig fram och petade med en pinne i elden vilket fick den att flamma upp och sända upp en plym av gnistor i luften. Elden speglades i mannens blanka rnigbrynja medan han slängde på ytterligare ett par vedträn. Bortanför lägerelden skymtade andra eldar, utspridda på ett stort fält. Ibland kunde man se en mörk skugga gå framför en av dem men annars var det enda som avslöjade att en armé hade slagit läger här det lågmälda mumlet av röster i mörkret.

Talmino lutade sig tillbaka och drog ur korken ur sitt vinskinn med tänderna innan han tog en djup klunk för att sedan sätta tillbaka korken och torka sig om munnen med handflatan. Runt honom hade flera av männen i hans enhet redan krupit ihop i närheten av elden och virat sina smutsiga filtar runt sig i ett försök att hålla höstkylan borta. Att de alla var veteraner kunde man gissa av att flera redan somnat och nu snarkade lätt, trots kylan och den hårda marken. Dessa män var vana vid att sova varhelst de kunde.

En röst bakom Talmino harklade sig lätt och undrade sedan

- “Finns det en ledig plats vid elden?”

Talmino vände sig halvt om och tittade upp på en soldat, av medellängd och alldaglig till utseende. Smutsigt klädd som alla de andra, med ett kortsvärd vid sin sida och ett spjut i handen.

- “Naturligtvis. Slå dig ner.”

Talmino flyttade sig åt sidan och lät mannen slå sig ner.

- “Talmino eller hur? Från femte kohorten?”

Talmino blev lite förvånad att soldaten visste vem han var men ryktet om honom hade onekligen spridit sig sedan han hade lett sin grupp i en våghalsig, ja vissa skulle till och med vilja säga självmordsbenägen, attack mot Hertig Raconzas belägringsmaskiner. Att de hade kommit levande från den striden berodde mest på att Hertigens soldater hade självsäkert ansett sig bortanför alla stridigheter på slagfältet. Fem trebucheter och två belägringstorn i lågor hade bevisat att de hade fel och efter det hade striden kantrat till förmån för Prinsens armé.

- “Hur länge har du tjänat i prinsens armé?” undrade soldaten bredvid honom

Talmino funderade.

- “Borde vara min sjätte eller sjunde säsong nu”, svarade han sedan. “Varför undrar du det?”

- “Längtar du aldrig bort från allt det här?” svarade soldaten
- ”Ursäkta, men jag tror inte att jag uppfattade ditt namn.”

Talmino tittade lätt ogillande på soldaten. Komma hit och börja ställa frågor hur som helst.

- “Å, förlåt. Jag är Azensa Rimpanti. Jag anslöt mig nyligen till prinsens armé och när jag vandrade runt här så tyckte jag mig känna igen dig. Alltid trevligt att stöta på en livs levande hjälte”.

Azensa log ett leende som Talmino inte återgäldade.

-”Hjälte….”, ordet smakade beskt i Talminos mun. “Jag gjorde mitt jobb och överlevde för att Hertigens män inte hade gjort sitt. Inget hjälteaktigt i det.”

- “Men det var ändå du som såg det misstag de hade gjort när de lämnade sin flank obevakad. Du förstod vad det betydde och vad det kunde leda till, eller hur?”

-”Joooo”. Talmino drog ut på ordet. “Visst, men jag råkade bara vara på rätt plats. Jag är varken officer eller ledare. Rena turen att jag fick med mig de andra i anfallet”

- “Tur. Ja, nog var det tur allt”. Azensa log igen, ett leende som blottade hans tänder men som inte nådde upp till ögonen.

Talmino studerade Azensa noggrannare. Det var något som inte riktigt stämde med honom. Azensa såg ung ut vid första anblicken men hans ansikte hade mer rynkor än man först såg. Även hans ögon hade en hård kärna. Det här var ingen nyrekryterad gröngöling även om han försökte verka som det.

- “Vad vill du mig? Egentligen?” Talminos röst antog en hård underton

- “Förstod att du inte skulle låta lura dig så lätt… Jag ser ett löfte i dig. Jag ser någon som skulle tjäna sitt land bättre, borta från fältslag och oviktiga trätomål mellan adelsmän som inte kan komma överens, tjäna sitt land på riktigt. Jag är en duktig människokännare och jag vet att du vill något mer än det här. Något mer som jag kan erbjuda dig.”

- “Vad skulle det vara då? Alla adelsmän är lika. Ingen skillnad mellan dem”

- “Vem har sagt något om att tjäna under en adelsman. Trakorien kallar dig till tjänst, Talmino. Är du beredd att offra dig för landets bästa? Vi behöver män som dig.”

Azensa stack in handen under sin mantel och drog fram ett sigillförslutet brev.

- “I det här brevet finns det två saker. Ett hemförlovande för dig, undertecknat av Hertigen själv. Visa detta för Kapten Quagile så är du på väg tillbaka till Tricilve imorgon. Sedan finns det en medaljong. Om du är intresserad av det jag sagt och vill veta mer. Ta med dig medaljongen och kom till Vävarnas hus vid Tygtorget och visa upp den.”

Azensa slängde sedan brevet vid Talminos fötter. Talmino böjde sig ner för att ta upp det och när han rätade på sig igen hade Azensa redan smält in i mörkret, vandrades bort från elden utan att se sig om. Ett leende spelade på hans läppar, han visste redan vad Talmino hade valt

Talmino bakgrund

Rökridåer Hopeless Hopeless